Överlever man?
Jag vill överleva, jag vill fortsätta leva, fortsätta kämpa. Men det är så otroligt svårt, det känns inte som om det finns någon mening. Återigen börjar allting skita sig och det känns inte som om det spelar någon roll? Och jag är så rädd att jag ska ge upp. Att jag ska skita i allting. Igår rasade nämligen allt igen. Jag mådde dåligt hela dagen och tillslut kom tårarna och jag grät i säkert en timme. Jag orkar inte med det, jag orkar inte leva utan pappa. Han var en av dem viktigaste personerna i mitt liv. Ni som har förlorat någon nära, ni förstår. Jag älskade pappa mest av allt. Jag minns så väl allting vi gjorde, alla minnen finns kvar. Hur han retade mig, när jag matade honom med maskros blad när jag var liten, när vi åkte bil tillsammans bara han och jag. Det finns kvar där så väl. Och jag saknar det. Det var lycka rakt igenom. Och jag minns hur sjuk han var när jag såg honom sista gången. Jag minns hur han bara låg där och jag förstog att han skulle dö. Jag fattade att nu var det slut. Men jag ville ju inte förstå. Sånt hände inte i mitt liv, min pappa kunde inte dö. Sånt hände andra, sånt hände i böcker och filmer. Inte i mitt liv. Men det gjorde det, och jag kan ännu inte (Efter ett år och cirka 7 månader) förstå att han verkligen är död. Att den där underbara pappa är död. Det ska inte vara så, det är inte rätt. Och mitt liv blir aldrig vad det var igen. Det kommer fortsätta vara så fel. Jag menar, när jag gifter mig, när jag får barn och sånt, vart är han då? Död.
Och igår på franskan pratade vi lite om döden och så.. Våran franska lärares son hade dött för två år sen och då frågade en i min klass: Hur länge grät du då? Jag blev så jävla arg! Sorgen går aldrig över, den finns alltid där, det är en kronisk smärta. Sorgen går aldrig över efter döden. För du får aldrig återse den person som dött, om himmelen nu inte finns.. Men det är långt kvar dit. Och jag vågar inte ge upp nu. Vågar inte ta livet av mig, för hur besvikna skulle inte alla bli? Jag skulle ändå såra några, de som faktiskt älskar mig. Jag tänker inte visa mig så svag. Men nu måste jag gå till skolan och därav sluta skriva. Kram.
/ HF
Och igår på franskan pratade vi lite om döden och så.. Våran franska lärares son hade dött för två år sen och då frågade en i min klass: Hur länge grät du då? Jag blev så jävla arg! Sorgen går aldrig över, den finns alltid där, det är en kronisk smärta. Sorgen går aldrig över efter döden. För du får aldrig återse den person som dött, om himmelen nu inte finns.. Men det är långt kvar dit. Och jag vågar inte ge upp nu. Vågar inte ta livet av mig, för hur besvikna skulle inte alla bli? Jag skulle ändå såra några, de som faktiskt älskar mig. Jag tänker inte visa mig så svag. Men nu måste jag gå till skolan och därav sluta skriva. Kram.
/ HF
Kommentarer
Postat av: Marielle
Hanna. Jag kanske aldrig kommer att kunna förstå smärtan som du känner, aldrig just den smärtan, men jag vet hur det känns att ha så ont inuti att man inte kan andas, att man tror att allting tar slut just här och nu. Jag vet också att jag inte har varit världens bästa vän på senaste tiden direkt. Jag vet att det är ett tag sen vi pratade sist, då vi blev vänner igen, men det har varit mycket på senaste tiden. Ibland vet jag inte om du är vid msn eller inte, så jag vågar inte riktigt skriva. Men skriv till mig någon gång om du vill prata, jag vill gärna prata med dig iallafall. Jag saknar dig. Jag vill bara att du ska veta att jag finns här, även om jag inte är världens bästa. Ha det så bra som du kan, kram.
Trackback
