Den 22 januari 2008

Hur kan du? Jag kommer aldrig att säga det till dig, men det känns som ett stort sjukt jävla svek från din sida.
Du vet hur ont det gör, du vet att det får mig att gråta. Fy fan vad ont det gör. Det trodde jag verkligen inte från dig, inte nu, inte nångång. Fan. Du får inte svika mig, aldrig, inte du också. Då ger jag upp allt hopp om ett normalt liv.

Sunkig dag idag.. Taget från Elise och min konverstation på msn:

Varit vaken hela natten med en sjuk jävla ångest och vid fem kom mamma och frågade när jag somnat, för då var jag vaken, och då hade jag inte ens somnat ännu så hon lät mig stanna hemma idag också.. sen sov jag väl till 12 när jag väl somnat efter det och sen typ.. nada. ._.'

Visst är jag bra? Varit hemma från skolan sen den 14:nde. Jag är så dålig . Jag skulle sköta skolan det här året, jag lovade mig själv det och så det här. Jag är fan dum i huvudet..
Och så han (Jag tänker inte nämna några namn, ni som står mig nära, ni vet).. Jag släpper honom inte ur mina tankar, jag kan inte. Hela jävla tiden tänker jag på honom.. Jag saknar honom så himla mycket..

Förlåt, jag bara gnäller hela tiden! Hur kul är det att läsa om det egentligen? Förlåt. Men jag vet inte, jag har inget direkt positivt att skriva om! Liksom.. Nä, ingenting. Jo, att Sofia kanske ska sova här på lördag, men det är liksom inte positivt förrens jag vet att hon får göra det!
Shit.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0